onsdag 7 mars 2012

Svar på kommentar




Svar:
Jag har ständig värk i min nacke, jag minns inte ens hur det känns att inte ha ont. Dock finns det olika grad av smärta, oftast håller det sig på en fullt acceptabel nivå, men jag har dagar jag knappt kommer upp ur sängen.
Nova kom som en räddande ängel och drog mig upp ur den djupaste depressionen, så jag tror absolut att det fanns en mening med att hon blev till och inte upptäcktes förrän det var "försent".
Jag är glad att jag har livet, att jag inte valde att avsluta det när jag mådde som sämst, och att jag lärt mig leva med min smärta.

tisdag 6 mars 2012

2007-03-06

5 år har gått sen den där förmiddagen i rondellen då en stressad postman körde rakt in i min bil... 5 år av smärta i nacke och rygg, stundtals riktigt jobbiga dagar.
Första tiden efter bodde jag veckorna hos mamma, när Jonas jobbade, för att få hjälp att ta hand om Rasmus som bara var 8 månader.

Jag sjönk allt djupare ner i en depression som höll på att sluta riktigt illa... När jag tillslut, efter många om och men, kom till smärt-rehab i sunderbyn fick jag hjälp av en psykolog och en arbetstarapeut, jag blev skickad till psykiatrin i Gällivare och fick gå på samtal en gång i veckan. Något som hjälpt mig enormt mycket. Det var nog inte förrän jag kom till den där psykologen i sunderbyn som jag riktigt förstod hur illa det egentligen var.

Den gången jag var i sunderbyn beordrade sjukgymnasten där mig att genast sluta med mina töj-övningar, som jag fått av sjukgymnaster här i Gällivare. Töj-övningarna "höll igång min skada".

Mitt i denna djupa depression upptäcktes en liten "ärta" i min mage. Den "ärtan" visade sig vara 20 veckor gammal och den 12 augusti kom en liten Nova ut. Någonstans tror jag att det var meningen att hon inte upptäcktes tidigare, det var meningen att hon skulle komma och göra livet så mycket mer värt att fortsätta leva.

Nacken har inte blivit hel, men jag har lärt mig hur jag ska leva med min smärta. Vad jag kan och inte kan göra. Stundtals har jag fruktansvärt ont men de stunderna är få, min ständiga smärta håller sig på en helt ok nivå, jag har vant mig vid den helt enkelt. Visst har vardagen blivit annorlunda och jag kanske inte kan leva som en fullt frisk människa, men det här är min vardag.

Anledningen till att jag delar med mig av detta är inte för att någon ska tycka synd om mig, absolut inte. Däremot vill jag berätta att man kan ta sig vidare, ändra sin livsstil och få ett fullt fungerande liv trots att man har en invaliditetsgrad på 11%.

Jag fick ändra mina planer för livet, men jag har iaf ett liv att leva. Att jag inte blev brandman eller polis är inte hela världen. Jag har ett jobb jag trivs jättebra med, även om det bara är ett vikariat, och jag är glad att jag överhuvudtaget kan arbeta som vanligt.

söndag 4 mars 2012

Sorry

Har inte bloggat på ett bra tag, nästan en månad sen. Men jag har haft annat för mig. Tvättat bort hela tvättberget och lite till med den nya maskinen. Jag är så nöjd med mitt val och köp.

Annars händer det inte så mycket intressant i mitt liv just nu, som jag känner att jag vill dela med mig av.

måndag 13 februari 2012

Klick klick

Att det ska vara så svårt att klicka hem en ny tvättmaskin, det förstår iag inte. Det är något vi verkligen behöver just nu. Vi har varit utan tvättmaskinen nu i snart två månader och även om jag tvättat några maskiner hos mamma är tvättberget större än någonsin och garderoben är nästan tomma.

Nä, vet ni vad, jag har nog faktiskt hittat den maskinen som jag vill ha och just nu är det dessutom kampanjpris på den. Varför ska jag tveka egentligen? Nu klickar jag hem den, så det så!

söndag 12 februari 2012

Fy bubblan

Jag har så in i bomben ont i nacken och huvudet idag. Länge sen jag haft sån här värk... Nu har jag så ont att jag mår illa, och inga starkare tabletter har jag hemma. Får försöka klara mig med alvedon. Jag vill egentligen inte ens ta värktabletter, men när man har riktigt ont har man inte så mycket val. Antingen ligger man och kvider av smärta eller så tar man värktabletter och slipper den värsta smärtan.

Har funderat på vad jag gjort annorlunda de senaste dagarna. Jag misstänker att smärtan är så kraftig nu för att jag jobbat 4 heldagar i veckan, pysslat ihop ett födelsedagskort, busat med barnen i snön mer än vanligt och så tror jag att det kalla vädret de senaste veckorna har satt sina spår.

Nåja, det är ingen mening att ligga och fundera på det. Ont har jag och jag vet att jag överlever, jag behöver bara vila lite och imorgon är jag i form igen.

söndag 5 februari 2012

Drömmen om landet

Såg på tv. De påannonserade en ny serie om folk som drömmer om att bo på landet. Sorry men om jag vetat det jag vet idag skulle jag nog varit mer motvillig till att flytta ut på landsbygden än jag var då, för 4 år sedan.

Nu har jag fått lära mig den bistra sanningen. Att vi som bor ute på landsbygden inte år lika mycket värda som övriga kommuninvånare... Vi ska inte räkna med samma service. Att ha barnomsorg, butiker och bensinmackar. Husen är billigare och vi har nära till naturen men all skit vi får utstå, att vi jämnt får kämpa för våra rättigheter som skattebetalare väger knappast upp det hela. Vi får visserligen "glesbygdsavdrag" på bilskatten men hela 32:-/år... Kanske vi ska vara glada för det?

Om vi jobbar i "stan" får vi dra av på deklarationen, vi får tillbaka 30% av det vi betalat för att ta oss till arbetet, det som överstiger 9000:-/år alltså. De som åker från "stan" för att jobba på landsbygden får istället betalt av sin arbetsgivare för att ta sig till sitt arbete.

Men som en av de högt uppsatta i kommunledningen sa; "Ni får skylla er själv för att ni bosatt er på landsbygden, ni kan inte räkna med att få samma saker som de andra i kommunen". Då var det barnomsorg som ifrågasattes. Nu undrar ju jag om det inte är så att vi på landsbygden inte borde betala mindre i skatt också?

"Flytta då", tänker ni nu. Men nej, det tänker jag inte göra. Jag gnäller av mig lite och sen fortsätter jag leva. Jag flyttar inte en meter förrän huset år avbetalat och vi kan ha det som sommarstuga, om jag ens flyttar då. Jag vill bara lyfta fram att det inte är guld & gröna skogar att bo på landsbygden. Det är en ständig kamp om ens rättigheter och samtidigt en enorm frihet med naturen så nära inpå.

måndag 30 januari 2012

Konstig

Igår fick jag höra att man minsann inte alls behöver sträcka kläderna efter tvätt och att hänga byxorna upp-och-ner bara är jobbigt. Inte nog med det så är jag helt dum i huvudet som gör på detta vis.

En snabb googling gav mig rätt, kläder ska sträcka efter tvätt för att behålla sin ursprungliga form. Fast vill man ha sina kläder korta och breda så kan man skita i att sträcka dem efter tvätt.

Byxorna hänger jag upp-och-ner för att de torkar snabbare så. Midjan på byxorna, alltså högst upp på byxan, torkar långsammare än resten av byxorna och då är det, för mig, självklart att den ska hänga fritt och inte dubbelvikt över klädlinan.

Så gör jag, hur gör ni?