5 år har gått sen den där förmiddagen i rondellen då en stressad postman körde rakt in i min bil... 5 år av smärta i nacke och rygg, stundtals riktigt jobbiga dagar.
Första tiden efter bodde jag veckorna hos mamma, när Jonas jobbade, för att få hjälp att ta hand om Rasmus som bara var 8 månader.
Jag sjönk allt djupare ner i en depression som höll på att sluta riktigt illa... När jag tillslut, efter många om och men, kom till smärt-rehab i sunderbyn fick jag hjälp av en psykolog och en arbetstarapeut, jag blev skickad till psykiatrin i Gällivare och fick gå på samtal en gång i veckan. Något som hjälpt mig enormt mycket. Det var nog inte förrän jag kom till den där psykologen i sunderbyn som jag riktigt förstod hur illa det egentligen var.
Den gången jag var i sunderbyn beordrade sjukgymnasten där mig att genast sluta med mina töj-övningar, som jag fått av sjukgymnaster här i Gällivare. Töj-övningarna "höll igång min skada".
Mitt i denna djupa depression upptäcktes en liten "ärta" i min mage. Den "ärtan" visade sig vara 20 veckor gammal och den 12 augusti kom en liten Nova ut. Någonstans tror jag att det var meningen att hon inte upptäcktes tidigare, det var meningen att hon skulle komma och göra livet så mycket mer värt att fortsätta leva.
Nacken har inte blivit hel, men jag har lärt mig hur jag ska leva med min smärta. Vad jag kan och inte kan göra. Stundtals har jag fruktansvärt ont men de stunderna är få, min ständiga smärta håller sig på en helt ok nivå, jag har vant mig vid den helt enkelt. Visst har vardagen blivit annorlunda och jag kanske inte kan leva som en fullt frisk människa, men det här är min vardag.
Anledningen till att jag delar med mig av detta är inte för att någon ska tycka synd om mig, absolut inte. Däremot vill jag berätta att man kan ta sig vidare, ändra sin livsstil och få ett fullt fungerande liv trots att man har en invaliditetsgrad på 11%.
Jag fick ändra mina planer för livet, men jag har iaf ett liv att leva. Att jag inte blev brandman eller polis är inte hela världen. Jag har ett jobb jag trivs jättebra med, även om det bara är ett vikariat, och jag är glad att jag överhuvudtaget kan arbeta som vanligt.
Ja, du Emma! Tråkigt att du skulle få en nackskada men... var trots allt glad att det inte slutade med att du fick ända livet där i rondellen. Du har ju dina barn att leva för och de kommer att så småningom vara glad att det ändå slutade med att du har ont i din nacke ibland. Det är tur att du inte har ont så ofta och att du kan leva ett normalt liv trots skadan. Ibland finns det någon mening med allt som sker men vi kanske inte kan förstå det förrän senare i livet.
SvaraRadera